Löparglädje

Tänk att det krävdes en tjejkväll och lite promille i kroppen för att jag skulle fatta att traillöpning är min grej. Är så glad att vi just där och då under kvällen kom på att anmäla oss till den kommande kursen.

Vilken befriande känsla att få springa i skogen. Kan inte förstå hur löpsteget kan kännas så mycket lättare på en skogsstig än på en asfalterad väg.

Har lovat mig själv att en längre skogslänk i veckan är jag värd. Det krävs en hel del planerande för att det ska lyckas när man har en bunt med barn. Det ska kuskas till hobbyn och så har jag en underbar liten tvååring som behöver passas men det SKA lyckas.

Lite komiskt att jag efter min skogslänk i helgen drömde på natten att en läkare sa åt mig att jag helt saknar magmuskler. Tar det som ett tecken och ska börja aktivare jobba med bålstyrkan för att kroppen ska hålla och klara av lite längre sträckor.

Är så glad att jag hittat löparglädjen igen. En glädje som för MIG innebär att jag  inte behöver veta var pulsen ligger för jag känner att hjärtat mår bra. En glädje som inte har någon tidspress utan det får ta så länge det tar. En skön löparglädje.

Märker ni hur bra mina röda kinder matchar den röda randen på kalispaiton? Viktigt att allt går ton i ton när man springer i skogen. Eller så inte.