SEMESTER

Ikväll lyfter planet till Rhodos. Med mig på resan har jag Axel och Maya. Skall bli underbart att få en hel vecka ensam med de två äldsta barnen. Hoppas på sol och värme och att vi efter semestern får landa utvilade till ett lite somrigare Finland.

Mellanbarnen har accepterat att denna gång var det deras tur att stanna hemma och väntar ivrigt på att vi skall komma hem med lite Greklands godis och souvenirer. Värre är det att lämna hem tvååringen som säkert under veckan kommer att fundera vart "min mamma" tagit vägen. Har lovat mig själv att inte gråta utan njuta av att mitt resesällskap och semestern och ringa hem videosamtal när det riktigt krisar till sig.

Vill ni veta hur lata semesterfirare mår så hittar ni oss på Instagram men här på bloggen kommer det att vara semesterpaus i en vecka. Ha det gott!

Fint jobbat Axel!

För nästan sex år sedan började en ivrig gosse lågstadiet. Han fick snabbt en plats längst fram i klassen. Det där med att sitta stilla var inte riktigt hans grej. Avslappnande sittdyna och stressbollar togs till hjälp

Igår under vårfesten satt jag precis som alla andra föräldrar  stolt i bänkraden med ett flin på läpparna och varm i hjärtat. En  stolt mamma till en sjätte klassist, tredje klassist och första klassist. Det är något speciellt med att gå ut lågstadiet.

Blickar tillbaka på gossens lågstadietid och konstaterar att han gjorde det bra. Med rätt inställning och glimten i ögat kommer man långt.

Löparglädje

Tänk att det krävdes en tjejkväll och lite promille i kroppen för att jag skulle fatta att traillöpning är min grej. Är så glad att vi just där och då under kvällen kom på att anmäla oss till den kommande kursen.

Vilken befriande känsla att få springa i skogen. Kan inte förstå hur löpsteget kan kännas så mycket lättare på en skogsstig än på en asfalterad väg.

Har lovat mig själv att en längre skogslänk i veckan är jag värd. Det krävs en hel del planerande för att det ska lyckas när man har en bunt med barn. Det ska kuskas till hobbyn och så har jag en underbar liten tvååring som behöver passas men det SKA lyckas.

Lite komiskt att jag efter min skogslänk i helgen drömde på natten att en läkare sa åt mig att jag helt saknar magmuskler. Tar det som ett tecken och ska börja aktivare jobba med bålstyrkan för att kroppen ska hålla och klara av lite längre sträckor.

Är så glad att jag hittat löparglädjen igen. En glädje som för MIG innebär att jag  inte behöver veta var pulsen ligger för jag känner att hjärtat mår bra. En glädje som inte har någon tidspress utan det får ta så länge det tar. En skön löparglädje.

Märker ni hur bra mina röda kinder matchar den röda randen på kalispaiton? Viktigt att allt går ton i ton när man springer i skogen. Eller så inte.

all by my self

Ni kanske minns Bridget Jones som lyssnade på låten "all by my self" samtidigt som hon grät och tröståt glass för att hon tyckte så synd om sig själv för att hon var ensam.
 Är själv ensam i helgen och tänker inte ligga och tröstäta och gråta och tycka synd om mig själv utan istället göra saker som jag vill och känner för att göra.
Men det är ju där den stora skillnaden kommer in,  om man frivilligt väljer att vara  ensam så är ensamheten fin men är man ofrivilligt ensam så kan den kännas mörkare än natten.

Fin helg till er alla. Puss.

Hur tänkte jag då?

När det efter studenten var dags att fundera på vidareutbildning så  bestämde jag  mig för att bli sjukskötarska. Flyttade till Vasa och påbörjade mina studier. Efter tre månader av sjuksköterskestudier så konstaterade jag att det blir ju nog rätt så knepigt att jobba inom vården om man svimmar varje gång man ser ett sår så jag cyklade hem från skolan, parkerade cykeln utanför en restaurang, klev in och sa att jag skulle behöva ett jobb.  Fick börja första arbetsskiftet redan samma kväll.

Så igårkväll när Milla stötte sin fot och jag såg hur det blödde genom strumpan så fick storasyster Maya rycka in. Maya tog bort strumpan, kollade på foten, lindade in flickan i en handduk och sa att vi måste till sjukhuset. Det visade sig att hon fått ett sår strax under stortånsnageln och att nageln kommer att trilla bort.

Tro det eller ej men jag klarade av att jobba en sommar på ett åldringshem i Norge. Jag utförde vanlig basvård på patienterna men mest av allt gillade jag att göra det lilla extra med patienterna som att  fixa deras hår och spela bingo. Glömmer aldrig den gamla tantens min när hon såg sig i spegeln efter att jag rullat och kammat hennes hår. Hon tittade på mig och sa: "det ser rätt så modernt ut" Själv va jag rätt så nöjd för det var första gången jag rullade någons hår.
Åldringarna var rätt så fräcka,  när jag var ute och skuttade en gammal dam i rullstol vände hon sig om och sa: "du har säkert inte körkort".  Men bäst var det när den  nästan 100-åriga damen som aldrig sa ett ord skrek till som bara den när jag kom in i hennes rum . Jag skyndade mig och hämtade en sjuksköterska för jag tänkte att hon säkert drabbats av strokeanfall. Sjuksköterskan frågade åldringen vad som var fatt och hon sa att hon bara blivit så glad när hon såg mig så hon skrek till.
Mao skulle jag vara rätt så bra inom vården som sällskapsdam men tyvärr finns det ingen budget för den  yrkesgruppen.

Morsdag

När jag vid sidan om studierna extraknäckte som städerska på  förlossningsavdelningen så stod jag och beundrade de små liven och tänkte att om det bara är möjligt så vill jag gärna ha en knippe med barn. Det blev hela fem stycken.
Samtidigt med föräldraskapet får man en massa kärlek men också ansvar. Det är inte så lätt att vara förälder i dagens samhälle men jag kämpar och på och gör mitt bästa och vågar påstå att jag den bästa mamman just för mina barn.

Avslutade morsdagen med att vara ut och köra med gossen. Vi låtsades inte om att vi hade en tvååring i baksätet utan njöt och lekte att vi var på tumis. Det gick sådär.

Even Mathias Arvid

När vi efter däckbyte, matlagning och hårflätning var nästan i tid enligt tidtabell så slog det mig  plötsligt att mina naglar var ännu olackade och jag som tänkt matcha naglarna med väskan. Stoppade det röda nagellacket i den röda väskan och sa åt Maya att hon får lacka en hand i taget medans vi kör till Vasa och det gick hur bra som helt.

Klara för avfärd utan nagellack.

Framme i Vasa.

När vi anlände till prästgården så passade jag på att foto barnen när de ännu var hela och rena. En helt fantastisk barnaskara jag har.

Dopet var fint och bjudningen den bästa. Prästen talade så vackert till barnen och lilla gossen fick så  fina namn, Even Mathias Arvid Eklund. Samtidigt firade vi också Romeo som fyller 5 år.

När vi tackat för oss och traskade till bilen kommer gossen springandes ut ur prästgården och ropar "mam du tänkt glöm me" Medger att det skulle jag helt klart ha gjort. Tekevälle sattuu.

tråkiga lagom

I de flesta saker är jag ingen lagom människa utan antingen är jag arg eller glad, pigg eller trött. Har lite svårt med lagom.
Men när det kommer till hälsa och välmående  så är jag en riktig medelmåtta. Har aldrig kunnat stå på händer eller göra en massa chins utan är en riktigt vanlig medelmåtta.  Med andra ord en glad motionär och det trivs jag med.
Med att motionera lagom mycket  tror och hoppas jag att kroppen kommer att hålla och knoppen kommer att må bra i många år till.

Dagens träning bestod av promenad med en god vän samt att rulla kroppen mjukare med hjälp av foamroller.

djupt nere i träsket

Jag är i träsket. Djupt ner i tidningsträsket. Ikväll när jag stod vid tidningshyllan  bestämde jag mig för att det får vara nog. De 99 köpta sporttidningarna som ligger hemma och samlar damm skall vara genomlästa innan jag får köpa en ny.
Köpte ändå en sista tidning eftersom den lovar mig en vältränad och stark kropp med en minuters träning per dag samt de perfekta övningarna för att klara av ett maraton. Wow sanon minä.
Ja ni fattar galoppet jag lär inte bli starkare och hälsosammare av att bläddra i tidningar utan det som hjälper är att lyfta på baken och göra något åt saken.

skrämmande

Klockan hade inte ens hunnit bli nio och liten och jag hade redan ätit morgongröt med bär, torkat damm, ringt till ÖT pga utebliven tidning samt fyllt i lotterilappen i Activity-tidningen och var påväg ut på marknad när det plötsligt slog mig att idag 6.5.2017 är dagen när Kajsa klev in i den tråkiga medelåldersvärlden. ÖT reklamation och lotterilappar är vad jag nuförtiden  sysslar med på helgerna. Skrämmande.

Ja inte skulle jag längre orka med skumpartyn på Ibiza men aldrig kunde jag tro att den dagens skulle komma att jag skulle orka ringa och klaga på en utebliven tidning men den kom.

 När vi frusna kom in från marknaden så väntade tidningen på oss i tamburen. Vilken toppen service från ÖT:s sida.

Nu resten av dagen ska vi rocka loss med att bädda rent i sängen och gå ett varv i skolparken och bara njuta av dagen. Vi saknar sommaren och värmen så Milla och jag traskade till Sunds och köpte oss en somrig bukett som plåster på såren.

sol, storm och bortappade liftkort

Andra året i rad som vi firar vappen i Ruka vågar nästan påstå att det blivit en tradition. Det som vi däremot tänker sluta med är att ha magafari med oss på resan.

Första dagen bjöds det på sol från en molnfri himmel. När vi äntligen fått på oss all utrustning och grälat färdigt om vilken hjälm som är vems så bar det av ut i backen.
En timme hann vi åka när gossen konstaterade att han måste ha tappat sitt 2 dagars liftkort när han vurpade i skogen. EN HEL TIMME. Räknade till tio och tänkte att nu skulle det vara läge att ta reda på om jag kommer till Kina om jag börjar  gräva rakt neråt i marken  med skidstaven. 
Fick reda på att vi får ett nytt liftkort om vi har kvittot kvar. Åkte ner till andra sidan av Ruka, traskade iväg till stugan och hämtade kvittot. Samlade barnens liftkort så att vi skulle kunna avaktivera det borttappade kortet. Barnen satt svettiga och väntade på att det skulle få börja åka igen men kassakön var lång. När det äntligen blev min tur och jag stod med kvittot i handen och skulle få ett nytt liftkort så säger damen i kassan: "uuden kortin aktivointi maksaa 7 euroa"  7 euro för ett nytt kort är ju ingenting men för mig som hade bara kassakvittot i handen och börsen i stugan så kändes sju euro som en miljon. Tittade på kassörskan och fick inget annat ur mig än: "ihan oikeesti?"
Kassörskan tittade på de svettiga barnen och den desperata mamman och svarade. " joo ei antaa olla tällä kertaa"
Underbart med människor som har spelöga och vågar ta egna beslut trots att hon borde ha tagit betalt för det nya kortet.
Semester hade knappt börjat och denna mamma kände sig redan 10 år äldre så barnen åkte tillbaka ut i backen och mamma och moster Hanna raka vägen till Ski Bistro för att lugna ner nerverna. Där satt vi en god stund och njöt av solen.

Trots lite strul i början samt att jag och Maya var febriga varsin dag så var semestern riktigt bra.

 Moder natur bjöd som som sagt på det bästa vädret en dag men också på storm. Vi fick känna oss som värsta extremesportare när vi stod på toppen och tänkte blåsa iväg.
Vi tackar för sällskapet och hoppas att moster Hanna & co kommer med nästa år igen. Nu är vi redo för lite vardag igen.