stolt

I helgen sprang vi tjejmilen syrran och jag. Vi åkte ner till Helsingfors redan på fredag förmiddag, lunchade på stan och sökte oss till båten. Vi inledde båtresan med att besöka spa-avdelningen. Rena, mätta och trötta klarade vi av att hålla oss vakna nästan till midnatt.
Nästa morgon anlände vi till ett härligt Stockholm. Hämtade våra startnumror och gick till startplatsen. Timmarna flög iväg där vi stod och iakttog folk, köade i en lååååång wc-kö och stod förväntasfulla och väntade på att det skulle bli vår tur att starta.
Konstaterade att vi tränat på lite olika sätt inför loppet, veckan före hade syrran  tränat med en rätt så lång länk och jag vilat mig i form med 1,5 timmes tupplur efter jobbet. Syrran hade aldrig tidigare sprungit 10 kilometer i ett sträck  men vi var övertygade om att det skulle hon greja.
Startskottet gick och vi for iväg, syrran med kanske lite hårdare fart än vad jag skulle ha startat. Vi sprang och njöt av den fantastiska miljön. Fattar inte hur det är möjligt men inte en gång tyckte jag att det kändes tungt eller blev anfådd. Kanske det lönar sig att vila sig i form och tanka på båten med stekt röding och kalja.
Nöjda klev vi över mållinjen på en för oss bra tid 1:07, visst hade vi kunnat springa fortare men det var inte det som var grejen med detta lopp. Grejen var att få vara och springa tillsammans och jag stod vid mållinjen  svettig och stolt över syrran som hade srungit sin aldra första mil. Hyvä Hanna!