P(r)uta

For med kidsen till stan idag för att köpa en madrass. Vi gick runt i olika affärer och gossen ville fara och se på slalombrillorna som han länge velat ha. Plötsligt kommer han emot mig leendes och säger att han bestämt sig för att köpa brillorna. Helt bra köp tyckte jag tills jag såg prislappen. Förklarade att jag tycker inte att det är okej att betala mer för ett par slalombrillor än vad en 6 personers familj lägger i veckan på mat fastän han sparat ihop och tänkt betala med egna pengar.

Leendet slocknade och han brast ut i gråt. Han grät och jag försökte prata honom till rätta. Han ringde sin far och grät lite till och jag förklarade och förklarade men tårarna bara sprutade. Till sist sa jag vad jag tycker att han max kan betala för glasögonen. Bad honom torka tårarna och sa att vi söker reda på en expedit och förklarar problemet och ser om de kan sälja glasögonen till önskat pris.

Med hängande huvud gick han bakom mig vi hittade en expedit och förklarade situationen och vad vi tycker att är rimligt att betala för ett par slalomglasögon som han själv sparat ihop till. Försäljaren såg på gossen och brillorna och sen på hans bestämda mamma och sa  "det är okej".

Glada i hågen traskade vi till kassan. Hade hunnit bli lagom svettig av incidenten när 7-åringen viskar i mitt öra "mam kan vi fara tillbaka till BR och köpa leksaken jag ville ha? Tittade frågande på henne och sa att vi bestämde ju oss för att kolla runt lite på sportlovet om vi hittar något billigare. Då viskar hon tillbaka  "ja men nu veit vi ju int na meir va he kostar tå du e så bra ti put?"

PUT...jag tror jag dör.  Skrattandes traskade vi till bilen och efter allt gråtande, skrattande och p(r)utande så glömde vi förstås bort madrassen.


Kanske jag borde sluta pruta och börja puta.