80%

När Milla var under året så längtade jag nästan ihjäl mig att få återgå till arbetslivet. Sömnkvalitén var inte den bästa på den tiden men jag var redo. Redo för "egen tid" på jobbet. Redo för vuxenkontakt men samtidigt var jag rädd för att inte räcka till. Rädd för att bli en trött vuxen som inte orkar med vardagen. Vill ju orka vara pinsam förälder som sjunger och gör lite danssteg samtidigt som jag rör om i ärtsoppan. För sådan är jag.

Lösningen blev att trappa ner till 80% arbetstid. Resonerade som så att leva som ensamförsörjare gör mig ändå aldrig rik fastän jag skulle jobba 100%. Hellre fattig och glad än trött och gnällig.

Nu när Millas två års dag närmar sig och kroppen och knoppen återhämtat sig så vet jag att jag skulle klara av att trappa upp till heltid men har bestämt mig för att suga på karamellen ett tag till och njuta av vår extra lediga dag i veckan.

Idag på vår lediga fredag så lunchade vi ute i skogen. Solen sken och fåglarna kvittrade. Underbart.